Titel: Närmar sig.

Material: Ståltråd.

År: 2017

Närmar sig

Jag hade en idé om att jag ville se på platsen som en plats där människor har mötts. Kanske som en festplats, utflyktsplats eller picknickplats. En plats där människor umgåtts. Kanske kysstes mina föräldrar där någon gång under slutet av 70-talet. Jag tänkte på dem och jag tänkte på alla andra som varit med om saker där, kanske skulle jag bygga ett verk med deras berättelser som inspiration. Kanske skulle jag be människor skicka sina berättelser och minnen om platsen till mig.

Sedan slog det mig: det är inte det som intresserar mig. Jag vill inte bygga berättelser om picknickar och fester, om glada familjesammankomster. Det intresserar mig överhuvudtaget inte. Jag intresserar mig för det som skaver, ensamhet och människans sårbarhet. Det är de ensamma människornas berättelse jag vill gestalta. De som i avskildhet har besökt platsen.

Det är något med att blicka ut över skog och vatten som kan vara så flyktigt, övergående. Så stark man kan känna sig i stunden, så liten väl tillbaka i vardagen. Kanske har tankarna fått plats och tid att sväva fritt för en stund. En välbehövlig paus och ensamhet. Kanske smärtsamt, kanske tårarna runnit eller ångesten gnagt inombords. Kanske har någon blickat ut över vattnet och just där i den stunden tagit ett livsavgörande beslut.

Och jag tänker på mig själv som tonåring, sittande på bussen till skolan blickade jag varje dag ut över vattnet från bron. Det var den vackraste platsen på hela bussresan. För ett litet flyktigt skört ögonblick kände jag styrka.

Skulpturerna har för en liten stund fångat upp alla dessa tillstånd, dessa människor och deras nödvändiga reflektioner. Men skulpturerna är sköra och bräckliga, inget stannar i dem för en längre stund. Och det är precis som det skall vara, ett flyktigt ögonblick av något nödvändigt.