Titel: Fallstudie III

År: 2017

Jag intresserar mig för det som inte riktigt platsar in, det som skaver, det som känns och inte alltid kan uttryckas med ord. Jag tycker om tanken på att förändra en byggnad inuti, utan att det syns utifrån. Att människor i sin vardag kommer fortsätta åka förbi byggnaden och inte veta om att den har intagits av någon eller något. Jag intresserar mig även för de som vet att något har hänt därinne, de som väljer att stanna upp och ta ett steg in. Jag intresserar mig för vad som pågår bakom våra väggar, för det vi ställer undan, för det vi gömmer och för det vi försöker dölja inför andra.

Jag läser om kvinnorna. De kvinnliga konstnärerna som spärrades in på mentalsjukhus under tidigt 1900-tal. Vad har hänt i dessa trakter? I vilka hus har det funnits kvinnor som har förgåtts inifrån för att de inte kunnat få utlopp för sin kreativitet och sitt behov av att uttrycka sig? Vad hände med dem? Bakom vilka väggar och i vilka hus har dessa kvinnor bott?

Fallstudie III

Det finns en berättelse som aldrig blev berättad.

Hon bar ett rött läppstift, det var nästan bländande rött. Ögonbrynen var ditmålade som svarta streck. Jag minns mattrasorna som revs och rullades till nystan. Vem som skulle väva med mattrasorna, det minns jag inte. Hon satt där vid köksbordet, på hennes sida av bordet. Jag brukade sitta på kökssoffan, följa vaxdukens rutmönster med mina fingrar.

Nu river jag sönder mina kläder, kläder jag bar då. Förr. Textilen är bärande av minnen, textilen är minnesbärande. Jag river sönder mina kläder och jag minns. Spåren sitter i tyget. Självföraktet har dränkt kläderna till oanvändbarhet.

Med remsorna bygger jag en skulptur, jag knyter hundratals knutar. Jag knyter och jag lindar. Mina händer och leder värker. Runt formerna som bildas lindar jag en tunn tråd. Varv på varv. Varför lägger jag all denna tid på något som inte kommer att synas? Dra remsor, knyta och linda. Varför slänger jag inte bara mina gamla kläder som är fulla med så mycket smuts och ångest?

Jag börjar måla ett första lager vit färg på mina gamla kläder, på alla knutar jag knutit, all tråd jag lindat. Täcker det gamla med ett blött lager vit färg. Dag efter dag, vecka efter vecka målar jag skulpturen med ett lager vit färg. Jag kan inte kasta dessa minnesbärande textilier, för minnena är jag. Jag kan inte förakta dem. Ofta föraktar jag dem ändå. Lager på lager av vit färg. Jag täcker något, jag täcker det gamla, jag kontrollerar det, jag gör det till mitt och jag skapar något nytt.

Jag minns den där obekväma känslan av galenskap, den som låg som en klibbig hinna över allt. Ingen kunde prata om det, allt var skamligt. Tystnad och åter tystnad. De vuxna kallade det ”dåliga nerver”.

Om jag inte får bygga så försvinner jag.

Jag minns papiljotterna i håret och den fräkniga huden. Om jag fick önska en sak. Så vore det att få höra din berättelse. Lyssna på din berättelse. Lyssna, lyssna som ingen annan gjorde.

Om jag inte får bygga så försvinner jag.

Det finns en berättelse som aldrig blev berättad och jag vill höra den berättas.