Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror

Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror” är ett fördjupat arbete kring trådar, sammanfogande, trauma, dissociation och stygn. Det är en berättelse om en komplex PTSD-diagnos, och om åratal präglade av ett nödvändigt behov av att sammanfoga trådar.

Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror” har varit möjligt att genomföra tack vare ett projektbidrag från Konstnärsnämnden.

Projektet presenteras nedan. Presentationen består av en text av Jakob Wenzer (forskare och doktor i etnologi), en nedladdningsbar längre text av mig, bilder som relaterar till projektets berättelse samt av nya individuella verk gjorda inom projektets ram. Länkar till dessa verk finns längs ner på sidan.

Projektet ”Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror” av Jessica Johannesson: en introduktion 

Jakob Wenzer

Jessica Johannessons projekt Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror. är ett anspråksfullt företagande: inget mindre än en inventering av hela den konstnärliga processen och dess sammanvävdhet med konstnärens liv sedan mycket ung ålder. Det liv som framträder, i evig relation till det konstnärliga skapandet som det nu står, är ofta ett av dissociation, kroppslig problematik, brustna kontinuiteter, samt en stark drift till skapandet. Alltsammans ramas in av en självbiografisk text där trauman länkar sig samman genom tiden och där konsten och görandet av denna konst, oskiljbara från varandra ur konstnärens perspektiv, binder samman delar av ett själv som allt som oftast verkar vara på väg isär. Kärleksrelationer under livet, vänner och familj, terapeuter och läkare är gestalter som glider förbi i berättelsen. Hopp, förtvivlan, kärlek, ständiga försök att både ta och frånsäga sig kontroll över kroppen och livet står i ständig relation till det ibland ömsint varsamma, ibland närmast maniska framskapandet av konst. Sy ihop det trasiga, sprätta upp det hela, linda in det sårbara, knyppla och knyta och sy fram någon form av materia som kan fylla det existentiella tomrummet för ett själv och en kropp som måste vara i rörelse. Ständigt laga, ständigt sprätta upp, ständigt och kontinuerligt genom livet skapa mening för detta ögonblick för att kunna ta sig över till nästa.

Konstnärens självbiografiska text är av nödvändighet splittrad och fragmentarisk; så måste det vara. Det analytiska och reflekterande perspektivet är ett privilegium man kan unna sig i vissa skeden av livet, men även då är man utlämnad till utsiktspositioner som endast är tillfälliga och situationsbundna. Således har inte den analytiske berättaren något egentligt företräde i denna berättelse, utan är en röst som framträder då och då, jämte de röster av desperation, triumf, värme, förtvivlan som även de är författarens under olika skeden i livet. Ändå är det en sammanhållen historia som i texten berättas fram, full av de brott, glidningar och perspektivskiften som är livet självt.

Texten flyttar sig ständigt mellan olika tempus. Ibland befinner sig berättaren i ett reflekterande presens ovanför berättelsen. Därifrån betraktas livet, konsten och deras obönhörligt sammantvinnade processer från en punkt senare i tiden. Kanske är detta idag. Härifrån kan mönster skönjas, temporala flöden med orsak och verkan iakttas och analyseras, linjer av samband utrönas i väven av upplevelser, val och göranden. Från perspektivet av detta presens framstår konsten och görandet som en terapi, en del av en läkningsprocess.

Ibland befinner sig dock berättaren i stället mitt inne i väven, mitt i det stormiga och krängande livet. Detta är ett presens där livet i världen istället uttrycks som ett oöverskådligt kaos där den enda instinkt som existerar är kampen att försöka överleva en dag till, eller bara till nästa andetag. Ur detta perspektiv framstår konsten och görandet som något betydligt starkare än en målbestämd terapi. Konsten är då snarare en kraft som förmår hålla samman en trasig kropp och ett skingrande själv; en naturligt flödande urkraft att sluta an till, ett närmast rituellt handlande som genererar de mängder av stygn som i konstverken bildar nya enheter i världen. Drivor av stygn, kroppar av textil vävnad, monument av formationer och rörelser där massorna av stygn och härvorna av knutar fångar mörker och ljus, hela rum av stillheter och rörelser. Görandet som inte bara helar utan som efterlämnar ny värld, nytt liv, nya individer.

Jessica Johannessons konstnärliga medium är textil, samt material som kan fås att fungera som textil; slangar och trådar, ståltråd och gips, gummi och silikon. Färger, spackel och lim. Eller är det verkligen materialen som är mediet? I den historia som berättas framstår sällan eller aldrig någon särskilt premierad relation till de textila materialen. Vad som framträder är att det kanske snarare är de tekniker som används i textilhanterandet – syendet, lindandet, sprättandet, tvinnandet, knypplandet, skärandet, bindandet, isärplockningen, sammanfogandet – som är hennes egentliga medium.

De verk som är resultatet av processerna är fysiska kroppar med en egen aura, egna individuella sätt att inta rummet. Även om de må ha tolkningsbara, symboliska dimensioner är det deras rumslighet som har konstnärens egen prioritet. Kanske är detta för att verken, framför att vara gestaltningar av förexisterande idéer, faktiskt är fysiska produkter av tekniker – görandepraktiker – som är responser på ett liv som ofta krävt sammanfogande, ihopvävande, inlindande, bindande, ihopsyende, eller enkelt nog bara genererande av ny massa (vävnad); skapande av innehåll där ännu bara finns tomhet. Ibland har det behövts sprättas upp, ibland har man behövt ta isär även om det finns en smärta i uppdelandet. Men de aspekter av livet som kännetecknas av trauma, tomhet och dissociation har krävt göranden som syr ihop, skapar innehåll och väver samman.

Så är också den text som Johannesson skrivit en av diskontinuiteter, trådar som tappas och tas upp, med oväntade avslut och frågor som aldrig riktigt vågar avkräva världen ett svar. Ibland mitt inne i härvan, ibland iakttagande helheten av ett konstnärskap som utspelar sig mellan lidande och behandlande.

Eller är det kanske snarare, mellan läkande och skapande?

Min text: ”Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror”.

Ett urval av de verk som är gjorda under projektets gång:

Flickan från ingenstans

Resilience

Hon står där i utkanten, hon och alla hennes jag I

Hon står där i utkanten, hon och alla hennes jag II

For a lost cause I

For a lost cause II

Dream baby dream I

No more beauty IIIII

Bortom det otillräckliga

Vidröra det omöjliga IIIII II

Placera ut svärtan på alla öar. Placera ut skriken i skogen I

Placera ut svärtan på alla öar. Placera ut skriken i skogen II

Vidröra det omöjliga IIIII III

Vidröra det omöjliga IIIII IIII

När andetagen inte längre finns, eller när jag inte längre vill andas IIIII IIII

Dream baby dream II

For a lost cause III

Hon har varit hemifrån länge nu I

Hon har varit hemifrån länge nu II

Almost a kiss IIIII I

Bilder: I konstnärens ägo.

Litterära bildkällor: Peter A. Levine – Waking the Tiger: Healing Trauma. 1997. Sidan 193, 218.

Tack till: Konstnärsnämnden, Jakob Wenzer, Mina Widding, Richard Karlsson, Sara Edholm, Lisa Johannesson, Hendrik Zeitler, Yogarummet Majorna, Gunilla, Michelle Baker, Kajsa och Maria på Makasih, Sofie på Rhyme bodywork, min familj och alla kloka människor som jag har mött under projektets gång.