Ett upplevt överfall och en autismdiagnos sju år senare – två till synes helt skilda personliga berättelser som konvergerar runt konceptet skyddsmantel. Processer som började för länge sedan var nu eventuellt redo att bearbetas. Sammanfogningar, stygn och knutar bygger skulpturala verk. Berättelser som inte tidigare kunnat gestaltas börjar finna sin form och stiger sakta fram i verkligheten.

Textilkonstnären Jessica Johannesson utforskar skyddsmantlar i dialog med forskaren, doktorn i etnologi och aktivisten Jakob Wenzer. Projektet består av en längre text av Johannesson, fyra essäer av Wenzer, bilder som relaterar till projektets berättelse samt nya individuella verk gjorda inom projektets ram.

Det konstnärliga projektet Skyddsmantlar har varit möjligt att genomföra tack vare ett projektbidrag från Konstnärsnämnden.

KONSTRUERAD LOGGBOK (texten kommer att uppdateras i januari 2026) – en fragmentarisk berättelse – såsom verkligheten kan upplevas i en traumatiserad kropp – om bearbetning, konstnärlig process, händelsen som formade projektet, läkning och behovet av att sammanfoga saker till helheter.

Jakob Wenzers essäer presenterar olika idéer som varit aktiva under projektet Skyddsmantlar.

MAGISK MANTEL – är en betraktelse över den dialogprocess som följt konstprojektet Skyddsmantlar, där Jakob Wenzer fungerat som forskare, teoretiker och konstnären Jessica Johannessons ständiga samtalspartner i återkopplingen av verk och idéer.

EVA – är en redogörelse för ett möte mellan Jakob Wenzer och dräkthistorikern, magikern, sömmerskan och autisten Eva Andersson tidigt under projektet. Här beskrivs trådar som läggs ut och följs upp under det konstnärliga och samtalsbaserade arbetet mellan Jessica Johannesson och Jakob Wenzer.

HELIG, OVAL – är en omtolkning av den mänskliga kognitionen, dess mantelfunktioner och dess protomagiska cirkulatur.

KOGNOPLASMA – är en teoretisk dröm, en omläsning av människans historia och en neurodiversitetens biologiska metafysik.

CODA: DEN FJÄRDE NORNAN

Urd, Verdandi och Skuld väver verkligheten. Ord (förflutet), vardande (nutid) och immanens (framtid). De är olika aspekter av kaoplasman, tre attraktorer kring vilket kaosmos välvs. En norna som spinner tråden, en annan som flätar in den i väven, en tredje som repar upp den då dess lopp är över. De begrips ibland som månens faser; tilltagande, full och avtagande. Magikern och författaren Orryelle Defenestrate-Bascule har antytt möjligheten till en fjärde norna, dold i skugga såsom även månen då den är ny. Hennes funktion är att samla de upprepade trådarnas fibrer och skicka dem tillbaka till spinnerskan, så att de kan forma nya trådar som åter flätas in i den kaoplastiska väven. Hon syns inte men är den som både upprätthåller kretsloppet och anställer dess möjlighet till förändring.

Karda, spinna, väva, repa upp, karda igen, spinna, väva, fläta in i alltet, fläta in i manteln, Väva alltet in i manteln som hela tiden förändras. Manteln omger dig och du är den. Isis mantel: omge sig med Isis, stiga in i hennes perception, bli gudinnan och få hennes egenskaper. Gudinneriten är besvärjelsen, upprepningen av elementen skapar verkligheten. Upprepa; repa upp. Mantla världen, livet är manteln. Kognoplastisk textil. Söka finna skapa mer. Manteln omger livet: det palliativa. Ingen skillnad mellan det manteln omger och vad den är; skulle manteln tas bort från kulan så skulle projektilen fungera annorlunda, skulle autismen tas bort från kognanten eller kategorierna från sociocentrikerna så skulle kognitionsfigurationen vara en annan (omöjlig).

Den fjärde nornan hittar spåren ingen annan ser. Samla samla trådändar och kognogena fragment, spinna liten tråd som går tillbaka till det stora. Rörelsen är cirkulär. Det cirkulära är det heliga. Mantelns form är ovalen. Dess struktur är det vävda. Allt är vävt; allt är vävnad, kroppen och dess många passagerare är olika ordningar av vävnad. Hug, minne, ande, anda, ord, skuld – alla består av vävnad i sin egen ordning. Hon som upprepar och repar upp är den som alltid finns i alltets nexus, om än dold i skugga då själva ljuset tillhör de andra nornornas domän av formerad kaoplasma.

Detta är ett utdrag från essän Kognoplasma av Jakob Wenzer.

MAGISK MANTEL – JAKOB WENZER

En betraktelse över den dialogprocess som följt konstprojektet Skyddsmantlar, där Jakob Wenzer fungerat som forskare, teoretiker och konstnären Jessica Johannessons ständiga samtalspartner i återkopplingen av verk och idéer.

Jessica Johannesson, konstnär, autist. Oändligt ömsint och tålmodig i producerandet av tiotusentals stygn, knutar och sammanfogningar, i skapandet av vävnad, i byggandet av former och kroppar och rum. Hon ser världen i dess detaljer, dess ytor och texturer, dess konsistenser och dess hastigheter. Hon skapar den på samma sätt. Autismen är inte att uppfatta som någon funktionsnedsättning, några särskilda behov eller någon psykiatrisk diagnos. Det är att uppfatta som ett sätt att leva världen. Uppleva världen, delta i den och skapa mer av den.

Under de snart tre år jag känt Jessica Johannesson har hon gjort en betydande inre resa. Den konstnär jag träffade under våren 2021 arbetade intensivt i sin konst med trauma. Många av de egenheter hon hade som människa tillskrev hon ett annorlundaskap baserat på kedjor av traumatiska händelser tidigare i sitt liv. Kanske måste man försöka förklara sig, även för sig själv, då man märker att man så tydligt sticker ut och att man skaver mot hur världen verkar vara ordnad för att man skall vara. Jag har själv upplevt samma sak i hela mitt liv; ett oförklarbart utanförskap som grundar sig på att man alltid verkar vara fel i världen, på det ena eller andra sättet. För min del skedde något avgörande då jag 2011, vid 39 års ålder, fick en ADHD-diagnos. Först en sorts förklaring, sedan en självförlåtelse, därefter ett intresse för det egna och sökande efter vägar vidare med den nya informationen. För mig resulterade diagnosen i ett intresse för att begripa annorlundaskap på annat vis än som funktionsnedsättningar och handikapp. 2012 startade jag bloggen Hypertunneln där jag utforskade normavvikande neuropsykiatriska tillstånd och de avvikande individernas villkor i ett neurotypiskt samhälle; ett där en speciellt sätt att varsebli och kognitivt behandla sinnesinformation bildat en norm så stark, osynlig, att alla andra varianter av kognitivt varseblivande fått sjukdomsförklaras.

Då Jessica fick sin autismdiagnos i november 2022 hade hon redan i snart ett år umgåtts med tanken på att hon kanske omfattats av detta spektrum. Nya tankar hade fötts av detta, livet hade börjat visa sig i en ny nyans där kanske inte förfelandet mot normaliteten inte var reducerbart till blott traumaresponser. Själva diagnosen blev, som jag såg det sådär från min plats vid sidan, något som förknippades med lättnad, nyfikenhet och en upprymd glädje. Dags för självförlåtelse. Dags att försöka lyfta av den mask av normalitet som hela livet känts så betungande. Dags för utforskande av det som egentligen finns där, dags för bejakande. Men också: dags för en ny sorts sorg.

Ärren från livet finns kvar. Traumana var verkliga. Jessicas projekt ”Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror” är enligt projektpresentationen ”ett fördjupat arbete kring trådar, sammanfogande, trauma, dissociation och stygn. Det är en berättelse om en komplex PTSD-diagnos, och om åratal präglade av ett nödvändigt behov av att sammanfoga trådar”. Projektet drevs med stöd från Konstnärsnämnden under hela 2021, året innan Jessicas möte med autismen. Men redan i denna projektpresentation ligger ett eko från framtiden, eller om det är inifrån den egna kroppen och dess historia; något om kärleken till material och det som fram till dess sett liknat en fixering, närapå en besatthet, vid upprepandets många praktiker. Hur har de trauman projektet beskriver bearbetats, konstnärligt och mentalt? Genom upprepning. Upprepning av moment i arbetsprocessen, upprepandet av traumasituationer i livet, det mentala upprepandet av det som Jessica kallar händelsen; källan till det trauma som ledde till en ny kontakt med psykiatrin, vilket i sin förlängning sedan ledde mot autismdiagnosen. Och just upprepande är ett centralt moment i den psykiatriska diagnosticeringen av autism, vilken ställs på grundval av avvikande beteende inom sfärerna social interaktionsförmåga, social kommunikationsförmåga samt uppbärandet av ett repetitivt och begränsat beteende.

Men måste ett avvikande beteende egentligen utgöra en beteendestörning? Vem bestämmer att något är en onaturlig avvikelse från det normala och inte bara en variant? Och vad är det som finns under den mask av normalitet som skall falla – vad är själva masken?

Begreppet maskering är egentligen i detta sammanhang en avledning från ordet avmaskering (eller demaskering), från engelskans unmasking, och har vuxit fram inom den del av det autistiska samhället som vill bejaka de autistiska särdragen och nedtona autismtillståndets psykiatriska konnotationer. Maskering betecknar den avvikande individens strategier för att fungera socialt – ett anpassande av det egna beteendet man gör för att passera som normal. För den som får en autismdiagnos är maskeringen oftast en livslång process, mestadels en omedveten sådan som kostar mycket i fråga om både självkänsla och energi. Avmaskering är den process där den autistiska individen börjar medvetandegöra sig om och frigöra sig från dessa strategier för att istället se vad hen egentligen vill, utifrån hur hen faktiskt fungerar. Processen kan innehålla mycket lättnad (över att få vara som man är), glädje (över att det finns en vrå av igenkänning för en på jorden) och stolthet (då autismen innebär förmågor de normala saknar). Men den kan också innebära rädsla (för att det man nu är inte duger), sorg (över den normalitet som aldrig kan bli) och skam (över att i så många avseenden inte leva upp till normalsamhällets lägstanivå). En pånyttfödelse kan aldrig vara smärtfri. Och vissa element av maskeringen måste man behålla för alltid, för omvärlden har ingen förståelse för dem som är avvikande.

Jag har nu under detta år sett hur Jessica börjat tala om sig själv och sina egenheter på ett nytt sätt. Hela livet skall tolkas om och förstås på nytt. Sociala vanor hon lagt sig till med för att andra skall känna sig bekväma kan slängas bort, eller åtminstone användas bara då de behövs. Skammen för egna vanor och ritualer kring sådant som ätande, sömn och arbete viker undan, ersätts av en viss ömhet för det egenartade. Leder mot en stolthet över de strukturer hon själv skapat för att kunna leva i neurotypernas samhälle – det samhälle som inte är konstruerat för sådana som henne. Se vanorna i ett nytt ljus – detta är vad jag byggt för att kunna överleva, trots att det samhälle jag bor i försökt få mig att anpassa eller stöta bort det jag är. Detta är det hörn av världen jag behövde men ingen ville att jag skulle ha. Jag förstod det själv och byggde det med mina egna händer.

Lägga av masken, älska det som finns under.

Inom autistvärlden pratar man om stimming (från ordet stimulation); upprepade motoriska eller mentala beteenden som utförs för att hålla överväldigandet av yttre stimuli borta. Inom psykiatrin ser man detta beteende som ett symtom på underliggande funktionsstörning. Inom autistvärlden ses begreppet däremot som ett honnörsord och dess innebörd som ett sätt att kognitivt hantera världen. Stimmandet är i sig ett sätt att bearbeta information, sensoriell och taktil information liksom känslomässig eller intellektuell dito; stimmingen sammanfattar i någon mening den autistiska särarten.

De verk jag möttes av då jag första gången jag steg in i Jessicas ateljé, liksom dem jag sett på hennes sociala medier och hemsida, innebar en skymt av hisnande många timmars arbete av obönhörligt upprepande. Jag skrev en gång om det: ”Drivor av stygn, kroppar av textil vävnad, monument av formationer och rörelser där massorna av stygn och härvorna av knutar fångar mörker och ljus, hela rum av stillheter och rörelser”. Så mycket tid lagrat i varje verk. Så oöverskådligt mycket tid och en sådan omsorg, en sådan känslighet för detaljer, en sådan total passion för materialens olika egenheter och potentialer. Insikten om att: Då Jessica är inne i detta arbete, då hon är uppslukad i skapandet av denna vävnad, då är hon inne i konsten. Då är hon ett med konsten. Hon är den.

En definition av passion: att förhålla sig passiv i relation till något yttre, att låta detta någots egenskaper ta över det egna agerandet, utlämna sig själv därtill. Vara timme efter timme i knytandet av sisaltråd och latexband, knypplandet och virkandet av ull- och silkestråd, vridandet och flätandet av ståltråd, utan att vara på väg mot definierat slutmål: bara vara detta görande.

Det är lätt att se parallellerna mellan det sinneslugnande beteendet och den konstnärliga metoden. För den som omfamnar att stimmingen är en fullskalig kognitiv strategi framstår Jessicas verk som, inte bara ett resultat av den autistiska utblicken, utan ett firande av den.

Tidigt i vårt umgänge berättade Jessica för mig om hur hon i början av sin förberedande konstutbildning slutade arbeta föreställande, som hon alltid gjort tidigare. Hon insåg att det hon skapade inte måste ha en tydligt begriplig form. Ingen utomstående behövde egentligen kunna se vad det skapade verket skulle ”se ut som”; hon kunde göra konst i stället. Konst; frihet att utforska uttrycket i sig utan att underkasta det någon utifrån bestämd symbolik eller påtvinga materialet några ”föreställande” former som det inte vill ha.

I de tidiga verken från Jessicas förberedande konstskola samt konsthögskola används ibland vardagliga bruksföremål. I utställningar som ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” och ”Vänder sig bort” används stolar, bord, kartonger, kläder och andra vardagssaker, ställda i annorlunda konstellationer och belysningar. Tio år efter konsthögskolan rör det sig nästan uteslutande om strukturer skapade från grunden, eller material modifierade till oigenkännlighet. Det skapande driv som funnits sedan Jessicas barndom har ändrat karaktär; förut ett skapande av mer föreställande karaktär, handlar nu om att ur material och tekniker, framvuxna ur konstnärens egna görandepraktiker, odla fram helt nya varanden i världen. Kanske minner de åskådaren om något när hen ser på dem? Det går bra. Men det är inte något som nödvändigtvis avsetts, och det finns inga förslag som egentligen är mer rätt eller fel.

Ibland finns det något som har lett skapandet framåt; verk som ”Skyddsmantel”, ”Trollstav” och ”Piska” från 2023 har byggt på en känsla i maggropen, en kroppslig besvärjelse som genomsyrat arbetet och givit verket sin karaktär, påverkat valet av material och arbetsmetod. Men de färdiga verken i sig symboliserar inte, i egentlig mening, skyddsmantel, trollstav och piska. De är inte semiotiska tecken, färdiga att avkodas av den som besitter rätt symbollexikon. Istället är de vapen för den som behöver det. De kan vara något annat för den som ser, eller känner, annat i dem.

Även i denna aspekt finns en konnotation till ett av de kognitiva områden kring vilken psykiatrins uppfattning av autismen byggt sin funktionsnedsättningsdiagnos. Att verken är ickesymboliserande, bygger på direkt interaktion med sitt material, innebär också att den inte rekryterar gemensamma symbolsystem i hur den kommunicerar med sin betraktare. Den sträcker sig alltså utanför det normala området av social kommunikation, vilket bygger på just användandet av gemensamma koder, och utspelar sig istället någonstans i det stora området utanför – över eller under – de språkliga och symboliska system med vilket vi vanligtvis kommunicerar symboliskt innehåll.

I Jessicas konst förlorar själva distinktionen [föreställande/abstrakt] sin betydelse. Att se den som ”abstrakt” är förvisso att erkänna att verken saknar igenkännbar form. Det innebär dock också att man tvingar på konsten ett neurotypiskt seende, som den inte själv utgår ifrån. Verken är inga abstraherade former; de är mycket konkreta uttryck av materialens inre egenskaper och deras möte med de tekniker Jessica rekryterar i arbetet med dem. De utgår inte, såsom abstrahering gör, från ett föreställande av ett motiv som sedan tas ifrån sina särdrag. Istället utgår verket från material och teknik. I denna mening är den konkret, på det vis som ordet används i genrebeskrivande termen konkret konst (Art Concret). Den har dock ändå drag från det som traditionellt begripits som abstrakt konst, i det att naturens flöden, strukturer och processer finns inlagrat i de många egenhändigt framtagna, vanligtvis upprepningsbaserade, tekniker medelst vilka konstnären strukturerat materialet. De är de logiker som lett handen vid knytandet. De är de kanaler genom vilka besvärjelsen skickats då ett mycket starkt skydd skall byggas fram i verkligheten; en skyddsmantel så kraftfull att den blir ett med den kropp den skall omge.

Det är nämligen i projektet Skyddsmantlar som inte bara autismen, utan även förekomsten av magi explicit äntrar Jessica Johannessons konstnärliga praktik, både på ett personligt och ett konstnärligt plan. De många andliga tekniker hon skriver om i den text som hör till detta projekt är inte sådana som handlar om ett religiöst rekryterande av celestiala eller annorstädes mystiska makter. I stället handlar de om att färdas inåt och odla de egna krafterna, grundade i egna upplevelser och förmågor. Skyddsmanteln väver hon själv, laddar den med kraften hos den som under åratal böjt sig under en skräck men som slutligen reser sig. De ritualer som skall stärka manteln utspelar sig inte längre i skuggan av annorlundaskapets skam, utan sträcker sig uppåt med unicitetens stolthet. Verken är kaosmagiska sigill, kraftfulla enheter som samlar känslor och erfarenheter och med potential att påverka och förändra. En yttre form eller fysisk manifestation, talande till något i det för- eller undermedvetna, riktad mot att vrida om något på medvetande- och handlingsplanen.

Inom kaosmagin, som under 1900-talet vuxit fram som en postmodern magisk praktisk filosofi, har man en särskild uppfattning om makten hos ord. Denna uppfattning bygger inte på ordens symboliserande kraft, som många tidigare esoteriska idésystem gjort. Snarare handlar det om ordens affektiva kraft; att de får något att hända, har en verkan – även på den som använder dem. En teknik som utvecklats från föregångaren och konstnären Austin Osman Spare handlar om hur man skapar ett sigill, laddat med den förändring man önskar åstadkomma i verkligheten. Flera av de rituella metoder som omger arbetet handlar om hur man ”glömmer” sigillets mening, avsymboliserar det och befriar det från semiotisk innebörd. Det resulterande sigillet är en manifestation av den önskade förändringen. Arbetet med att skapa och ladda sigillet avser att slunga dess intention ned i upphovspersonens undermedvetna, som ett kommando till en dator. Därifrån avses det sedan passivt verka och få effekter på medvetandenivå genom att styra magikerns handlingar i en riktning som förverkligar de intentioner med vilket sigillet laddats. På en populärvetenskaplig nivå har liknande tekniker lanserats med titlar som ”neurolingvistisk programmering”. Dess bakgrund och metodik är magisk likväl.

Visst är skyddsmanteln, både konstprojektet som helhet och det verk som explicit bär dess namn, ett sådant sigill. Men kaosmagins icke-semiotiska uppfattning av ordens kraft, rimmande med DSM:s diagnoskriterium om social kommunikationsförmåga som det gör, har ytterligare en aspekt i relation till detta projekt. Eller kanske ännu vidare – i Jessica Johannessons liv? Det finns två ord, med tillhörande koncept och med respektive affektiv kraft, som vid nyckeltillfällen frigjort mängder av energi. Det första ordet är konst. Då konsten kom in i Jessicas liv låste konceptet, och dess etablerande på handlingsnivå, upp barriärer kring kreativiteten och tillät den flöda fritt, oföreställande och kaotisk, i relation till helt andra krafter än de neurotypiskt semiotiska. Det andra ordet är autism. Då autismen många år senare kom in i Jessicas liv öppnades nya tolkningsmöjligheter kring ett livslångt upplevt utanförskap. En känsla av tillhörighet blev plötsligt möjlig, en upplevelse av igenkänning och till och med hemmahörighet existerade i verkligheten. Något obegripligt blev något tillåtet, något fult blev något vackert, något som varit märkliga egenheter blev i stället till vackra egenskaper.

Ordmagi; hur ord, med tillhörande koncept, låser upp och programmerar den omedvetna anden. Och i fallet med Skyddsmantlar: hur man kaosmagiskt och medvetet använder ord och deras koncept för att skruva om sin verklighet, förändra de förutsättningar med vilka man är satt som levande varelse på jorden.

Man hade kunnat tolka den skyddsmantel som detta projekt handlar om enkelt; att stimming, masking och konst helt enkelt är kognitiva skydd mot en socialt oförstående och perceptuellt överväldigande omvärld. Min tolkning blir dock annorlunda. En magisk mantel är nämligen inte bara något med vilket man omger sig, utan något vars förmågor man givs; den magiska manteln blir ett med den som bär den. Stimming är, som tidigare nämnt, att uppfatta en aspekt av något som är en helt integrerad egen kognitiv apparat – inte primärt något skydd. Hela denna apparat finns invävd i manteln, är det magiska språk som genomströmmar sammanfogandet av dess fibrer. Och en mask är inte heller någon skyddsmantel; en mask är blott något man döljer sig bakom, något som förvisso möjliggör vissa beteenden men omöjliggör andra (som kanske är de man egentligen eftersträvar). Och för att tala om konst; konstens uppgift är inte att ställa sig framför något annat, vare sig genom symbolisering eller genom att dölja något. Den är sin egen, helt berättigade förekomst.

Under projektets arbete har temat ”skyddsmantel” fungerat som en katalysator för hur autism, konst och magi samverkar i bearbetandet av utsatthet och trauma. Skyddsmanteln blir inte ett exoskelett utan något som liknar ett membran; något vars insida också är en utsida. Ett sätt att vara i världen, att dväljas. Stärka mig själv för att mer tydligt kunna ta min plats i varat/tillvaron, utifrån mina sanna förutsättningar.

Fotografier: Jessica Johannesson, Hendrik Zeitler, Sebastian Waldenby, Lisa Johannesson och okänd.

Citat på fotografi: Elin Olofssons bok Till flickorna i sjön.

Tack till: Konstnärsnämnden, Jakob Wenzer, alla mina betydelsefulla yogalärare, Michelle Baker, Kajsa Eklund på Makasih, mina vänner, min familj och alla visa människor som jag har mött under projektets gång.