Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror.

Jessica Johannesson

18 februari – 5 mars 2023.

Galleri KC, Erik Dahlbergsgatan 6, Göteborg.

I Jessica Johannessons konst bygger tråden historier och verken kretsar ofta kring skörhet, trauma, sårbarhet och kropp. Hon undersöker allmänmänskliga tillstånd och ger dem form och struktur. Mycket i de färdiga verken, såsom i hennes arbetsprocess, handlar om kontroll och avsaknaden av kontroll. Hon ser sitt arbete som en poetisk sammanställning om åratal präglade av ett nödvändigt behov av att sammanfoga trådar till helheter, och finner ofta inget intresse av att sätta en skiljelinje mellan henne som person – det som hon är med om i sin vardag – och det hon uttrycker i sina skulpturer. Att använda erfarenheter, betraktelser eller känslotillstånd för att bygga form finner hon alldeles nödvändigt.

Jessica Johannesson är född (1980) och uppvuxen i Dalsland. Numera är hon verksam konstnär i Göteborg. Hon är utbildad i Textil konst, 2007–2012, på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Innan HDK studerade hon skulptur i tre år på Dômen konstskola och har även en filosofie kandidat i genusvetenskap. ”Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror” är hennes andra separatutställning på Galleri KC efter utställningen ”I started dancing just to be around you” som ställdes ut oktober 2017. Jessica Johannesson har mottagit bland annat IASPIS/Konstnärsnämndens ettåriga residens i London, Göteborgs Stad kulturstipendie samt ställt ut internationellt liksom i Sverige. Hennes verk finns representerade hos Statens konstråd och Göteborgs Stad.

”Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror” är ett fördjupat arbete kring trådar, trauma, sammanfogande, dissociation och stygn. Det är en berättelse om en komplex PTSD-diagnos och om åratal präglade av ett nödvändigt behov av att sammanfoga trådar. ”Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror” består av flertalet skulpturala verk, en längre text av Jessica Johannesson, bilder och en text av Jakob Wenzer, forskare och doktor i etnologi.

Projektet finns att ta del av på:

www.jessicajohannesson.se/portfolio/jag-har-slutat-tala-jag-kan-ro-utan-aror/

Med stöd av:

Konstnärsnämnden.

Göteborgs Stads kulturnämnd.

Riksförbundet Sveriges Konstföreningar och Kulturrådet.

Foto ovan: Hendrik Zeitler.

Projektet Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror av Jessica Johannesson: En introduktion

Jakob Wenzer

Jessica Johannessons projekt Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror är ett anspråksfullt företagande: inget mindre än en inventering av hela den konstnärliga processen och dess sammanvävdhet med konstnärens liv sedan mycket ung ålder. Det liv som framträder, i evig relation till det konstnärliga skapandet som det nu står, är ofta ett av dissociation, kroppslig problematik, brustna kontinuiteter, samt en stark drift till skapandet. Alltsammans ramas in av en självbiografisk text där trauman länkar sig samman genom tiden och där konsten och görandet av denna konst, oskiljbara från varandra ur konstnärens perspektiv, binder samman delar av ett själv som allt som oftast verkar vara på väg isär. Kärleksrelationer under livet, vänner och familj, terapeuter och läkare är gestalter som glider förbi i berättelsen. Hopp, förtvivlan, kärlek, ständiga försök att både ta och frånsäga sig kontroll över kroppen och livet står i ständig relation till det ibland ömsint varsamma, ibland närmast maniska framskapandet av konst. Sy ihop det trasiga, sprätta upp det hela, linda in det sårbara, knyppla och knyta och sy fram någon form av materia som kan fylla det existentiella tomrummet för ett själv och en kropp som måste vara i rörelse. Ständigt laga, ständigt sprätta upp, ständigt och kontinuerligt genom livet skapa mening för detta ögonblick för att kunna ta sig över till nästa.

Konstnärens självbiografiska text är av nödvändighet splittrad och fragmentarisk; så måste det vara. Det analytiska och reflekterande perspektivet är ett privilegium man kan unna sig i vissa skeden av livet, men även då är man utlämnad till utsiktspositioner som endast är tillfälliga och situationsbundna. Således har inte den analytiske berättaren något egentligt företräde i denna berättelse, utan är en röst som framträder då och då, jämte de röster av desperation, triumf, värme, förtvivlan som även de är författarens under olika skeden i livet. Ändå är det en sammanhållen historia som i texten berättas fram, full av de brott, glidningar och perspektivskiften som är livet självt.

Texten flyttar sig ständigt mellan olika tempus. Ibland befinner sig berättaren i ett reflekterande presens ovanför berättelsen. Därifrån betraktas livet, konsten och deras obönhörligt sammantvinnade processer från en punkt senare i tiden. Kanske är detta idag. Härifrån kan mönster skönjas, temporala flöden med orsak och verkan iakttas och analyseras, linjer av samband utrönas i väven av upplevelser, val och göranden. Från perspektivet av detta presens framstår konsten och görandet som en terapi, en del av en läkningsprocess.

Ibland befinner sig dock berättaren i stället mitt inne i väven, mitt i det stormiga och krängande livet. Detta är ett presens där livet i världen istället uttrycks som ett oöverskådligt kaos där den enda instinkt som existerar är kampen att försöka överleva en dag till, eller bara till nästa andetag. Ur detta perspektiv framstår konsten och görandet som något betydligt starkare än en målbestämd terapi. Konsten är då snarare en kraft som förmår hålla samman en trasig kropp och ett skingrande själv; en naturligt flödande urkraft att sluta an till, ett närmast rituellt handlande som genererar de mängder av stygn som i konstverken bildar nya enheter i världen. Drivor av stygn, kroppar av textil vävnad, monument av formationer och rörelser där massorna av stygn och härvorna av knutar fångar mörker och ljus, hela rum av stillheter och rörelser. Görandet som inte bara helar utan som efterlämnar ny värld, nytt liv, nya individer.

Jessica Johannessons konstnärliga medium är textil, samt material som kan fås att fungera som textil; slangar och trådar, ståltråd och gips, gummi och silikon. Färger, spackel och lim. Eller är det verkligen materialen som är mediet? I den historia som berättas framstår sällan eller aldrig någon särskilt premierad relation till de textila materialen. Vad som framträder är att det kanske snarare är de tekniker som används i textilhanterandet – syendet, lindandet, sprättandet, tvinnandet, knypplandet, skärandet, bindandet, isärplockningen, sammanfogandet – som är hennes egentliga medium.

De verk som är resultatet av processerna är fysiska kroppar med en egen aura, egna individuella sätt att inta rummet. Även om de må ha tolkningsbara, symboliska dimensioner är det deras rumslighet som har konstnärens egen prioritet. Kanske är detta för att verken, framför att vara gestaltningar av förexisterande idéer, faktiskt är fysiska produkter av tekniker – görandepraktiker – som är responser på ett liv som ofta krävt sammanfogande, ihopvävande, inlindande, bindande, ihopsyende, eller enkelt nog bara genererande av ny massa (vävnad); skapande av innehåll där ännu bara finns tomhet. Ibland har det behövts sprättas upp, ibland har man behövt ta isär även om det finns en smärta i uppdelandet. Men de aspekter av livet som kännetecknas av trauma, tomhet och dissociation har krävt göranden som syr ihop, skapar innehåll och väver samman.

Så är också den text som Johannesson skrivit en av diskontinuiteter, trådar som tappas och tas upp, med oväntade avslut och frågor som aldrig riktigt vågar avkräva världen ett svar. Ibland mitt inne i härvan, ibland iakttagande helheten av ett konstnärskap som utspelar sig mellan lidande och behandlande.

Eller är det kanske snarare, mellan läkande och skapande?

Något har uppluckrats i gränsen mellan kroppen och världen.

Anna Nygren

28 februari 2023

Läser igen utställningens namn: jag har slutat tala. I Mare Kandres Aliide, Aliide (1991) slutar flickan Aliide tala efter ett trauma. Det är något med språket. Aliide strövar runt i slottsskogen. Slottsskogen ligger inte långt från utställningslokalen. Det är som att gå runt, som i skogen, som Aliide. Aliide hittar en rävskalle. Det är något skevande i skallen, den har ingen kropp, den är ett skelett. Att hitta Johannessons verk upplagda på borden är som att hitta en brottsplats, kroppsdelarna sorterade, upplagda, visa upp, det är något skevande med dem. Känslan av att: detta har jag redan sett, jag har sett förut, kusligheten. Det är textilkroppar som i sin form liknar ett slags organ. Något har uppluckrats i gränsen mellan kroppen och världen. Världen har blivit en kropp ur vilken det går att karva ut organ. Men dessa organklumpar är samtidigt inte utkarvade. Det är väl liksom vanskligt att påstå något om processen när den inte rakt ut beskrivits, men upplevelsen av skulpturerna ger känslan av tillblivelse liksom organsikt. Organiska organ. Som om de är kompakta, har växt fram, celler efter cell, utan ritning, rhizomatiskt. Ut ur ett omedvetet, ut ur.

Jessica Johannessons Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror. visas på Galleri KC i Göteborg, 18 februari – 5 mars 2023, består av textila skulpturer, bilder och text av Johannesson, samt en text av etnologen Jacob Wenzer. Projektet presenteras även digitalt här: Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror – JESSICA JOHANNESSON

Utställningsnamnets andra del: jag kan ro utan åror. Minnas att visan börjar i en fråga: vem? Och slutar i konstaterandet att: jag, men jag kan inte skiljas från min vän, utan gråt. Det finns en sorts psykosens eller psyksjukdomens eller traumats hybris i konstaterandet att: jag kan. Det är jag som kan. Jag behöver inga åror. Roendets riktning sker baklänges, med ryggen åt det håll mot vilket man rör sig. En oseende rörelse. Vilja röra skulpturerna. Blunda och känna. Tvingas blicka bakåt. Ensam och inte rädd för gråten. Den kommer av nödvändighet. Liksom hybrisen är där av nödvändighet: om ingen annan tror på min förmåga måste jag tro själv och jag tror och jag vet att den finns där, kunnandet, kunnandet som rör sig utanför den etablerade kunskapens gränser. Jag kan Andra saker. Jag kan denna Världen, på ett annat sätt. Bortanför, ja, språkets gräns.

Ändå finns ett handbundet häfte med texter. Ett annat med bilder. Bilderna och texterna berättar den biografiska berättelsen. Jag lär mig något om anamnesen. Jag ser kropparna på fotona. Stämningen i biografin. Det står i introduktionen ”och finner ofta inget intresse av att sätta en skiljelinje mellan henne som person – det som hon är med om i sin vardag – och det hon uttrycker i sina skulpturer. Att använda erfarenheter, betraktelser eller känslotillstånd för att bygga form finner hon alldeles nödvändigt” och det triggar en parallell till autofiktionen som blev upplockad igen efter Annie Ernaux nobelpris. Samma auto som i Lauren Fourniers tappning av ”autotheory” (2021) innebär en feministisk teoripraktik ofta kopplad till nödvändigheten att tänka genom det egna just på grund av det som ges namnen ”sjukdom”, ”trauma”, det som avskriver den talandes talarposition, som leder till en omöjlighet att vara teori utan jaget när jaget hackar och slutligen kanske, tallar just genom utsagan jag har slutat tala. Jag måste skriva om texten här, inte för att texten i sig är vad jag vill skriva om men för att texten tickar, rör sig genom text-ilen.

Serge Doubrovsky skriver om autofiktionen: “Fiction of strictly real events or facts; the autofiction, if you like, of having entrusted the language of an adventure to the adventure of language, outside the wisdom of the novel, be it traditional or new.” Catherine Cusset menar att “the only fiction in autofiction is the work on language. The facts are real, and the project is to reach a certain truth.” Och Ernaux vägrar se någon fiktion i sin text, hon är bara intresserad av sanningen i erfarenheten och den form som den kan vara i.[1]

Det är totalt, nödvändigt.  Det är ett sökande efter ett språk, men språkets funktion är den av en form. Det är en form som kräver Annat språk. Det är en röst som saknar stämband, inbunden som svart lavasten i strumpbyxliknande band, som därför kräver händer, vandrar, känner tiden i stygnen, det kräver en tid, tiden är en form, formen en klump. Det sker en kollaps. Mellan metafor och material. Läsningen mättar inte. Men trådarna gör. Det är textilen som ett sätt att vara i världen. Skulpturen är mer en närhet till den faktiska upplevelsen än texten eller fotona. Gå runt bland klumparna, känna det som om jag upplösts in i det jag som gjort, som hittat dessa klumpar. Jag är den som hittar, jag är samtidigt den som fött. De små klumparna som foster, aborterade, missfallna, levande ändå.

Alltså. Textilen som ett alternativ till texten, inte för att det är fint utan för att det är det enda. Catherine Dormor lyfter i A Philosophy of Textile (2020) fram dels likheten mellan texten och textilen i ett slags görande: ”a way for thinking-through-making: writing textile, making text”, dels hur textilmetaforen i textsammanhang skapar ett språkligt tänkande som lägger görandet av språket som den punkt kring vilket möjligheten cirklar. Textilen är ”an ambiguous concept. It is material, it is concept, it is language, it is metaphor” – och genom att förstå texten som textil, förs detta tvetydiga in i texten. Texten är sådan. Tvetydig. Trögflytande. Grävande, motsägande, skör och krampande, bångstyrig. Likaså är språket. Likaså är erfarenheten. Låter sig inte fastläggas.

Textilens koppling till 1 det feminina och 2 det sjuka skjuter in verken i två (möjligtvis överlappande) kollektiva kontexter: syjunta och arbets- eller pysselterapin. Dessa rum, utgör omöjliga möjligheter till tvetydiga möten och samtal. Johannesson skriver: ”Glöm inte kvinnorna. De skrivande. De broderande. De galna. / Gränser. Förvaring. Kropp. Vilka liggande ställningar finns det? Död. Sovande. Vilande. Savasana. Avslappnad. Använd. Var kan man ligga? Bår. Säng. Kista. Sjukhussäng. Grav. Sjukhusbrits. På vad kan man ligga? Britspapper, prasslande och strävt. / Närvaro av kropp. Hur gör man något desperat. Hur gestaltar man desperation.”

Johannessons karvande, stickande, lagande av traumat i dessa trådkroppar gör frågan om traumat och den efterföljande vården, efterföljande sjukdomen, psykosen, knöligheten med sundheten (språkets gränser för benämningen av detta efter finner inga gränser i sin otillräcklighet, skjuter mig i nacken som straff för det våld jag gör när jag patologiserar såhär, tröstar mig med att detta görs, liksom sömnaden med nödvändighet för man klarar sig inte utan sjukhuset, nej det gör man inte), cirklar kring ett jag, det är inte en vårdkritisk instans, det är inte ett raseri över samhället det är inte. Det finns andra som gör konsten utifrån det. Det finns en existentiell aspekt som bara gräver inåt för att stå ut med det isärglidande. En mjuk hjärna jobbar med händerna för att hålla sig, omforma sig, i det som i Wenzers text beskrivs som ”ett presens där världen istället uttrycks som ett oöverskådligt kaos där den enda instinkt som existerar är kampen”. Det är nödvändigt och destruktivt, med nödvändighet destruktivt, men det låter inte det destruktiva klassas som passiv: den är desperat och påträngande, den kroppar sig, den sticker den syr, väver, viker, limmar, bygger sig, organen organiserar omorganiserar avorganiserar. Hittar sig. I skogen i ett galleri, visar sig, ordnar abjekten, objekten, omordnar. Överblivet efterlämnar, insisterar på att vara så: stört, störigt, störande.     

[1]The Paris Review – Bad Genre: Annie Ernaux, Autofiction, and Finding a Voice – The Paris Review Jag har kursiverat de ord som binder samman Ernaux och Johannessons beskrivning av sina verk.

Jessica Johannessons Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror. visas på Galleri KC i Göteborg, 18 februari – 5 mars 2023.

Anna Nygren är författare, litteraturvetare och textilkonstnär. Hon är doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi där hon skriver om Monika Fagerholms roman Vem dödade bambi?, samt lärare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Hennes senaste roman Allt jag äger och har, gavs ut av it-lit 2022.

Texten finns att läsa på Bastard blog.