Anna Nygren skriver vackert och magiskt om utställningen Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror. Texten finns att läsa i sin helhet på Bastard blog.

Något har uppluckrats i gränsen mellan kroppen och världen.

Läser igen utställningens namn: jag har slutat tala. I Mare Kandres Aliide, Aliide (1991) slutar flickan Aliide tala efter ett trauma. Det är något med språket. Aliide strövar runt i slottsskogen. Slottsskogen ligger inte långt från utställningslokalen. Det är som att gå runt, som i skogen, som Aliide. Aliide hittar en rävskalle. Det är något skevande i skallen, den har ingen kropp, den är ett skelett. Att hitta Johannessons verk upplagda på borden är som att hitta en brottsplats, kroppsdelarna sorterade, upplagda, visa upp, det är något skevande med dem. Känslan av att: detta har jag redan sett, jag har sett förut, kusligheten. Det är textilkroppar som i sin form liknar ett slags organ. Något har uppluckrats i gränsen mellan kroppen och världen. Världen har blivit en kropp ur vilken det går att karva ut organ. Men dessa organklumpar är samtidigt inte utkarvade. Det är väl liksom vanskligt att påstå något om processen när den inte rakt ut beskrivits, men upplevelsen av skulpturerna ger känslan av tillblivelse liksom organsikt. Organiska organ. Som om de är kompakta, har växt fram, celler efter cell, utan ritning, rhizomatiskt. Ut ur ett omedvetet, ut ur.

Anna Nygren är författare, litteraturvetare och textilkonstnär. Hon är doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi där hon skriver om Monika Fagerholms roman Vem dödade bambi?, samt lärare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Hennes senaste roman Allt jag äger och har, gavs ut av it-lit 2022.