Separatutställning – Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror – Pannrummet, Konstepidemin.

1 – 23 september 2018

 

Vernissage:

Lördagen den 1 september 2018, klockan 12–16.

Öppettider:

Tisdag – torsdag 12–17

Fredag – söndag 12–16

 

 

Jag har slutat tala. Jag kan ro utan åror

Är det att göra sig illa, att inte tala?

Vad händer när en har rott ett helt liv utan åror?

De säger att: ”Dissociation utvecklas i allmänhet när en upplevelse vid en viss tidpunkt är för hotfull eller överväldigande. Då kan personen inte integrera upplevelsen till fullo. Det gäller särskilt om man inte får ett adekvat känslomässigt stöd. Då kan kronisk uppdelning – dissociation – mellan olika upplevelser som formar delar av personligheten eller självet bli en ”överlevnadsstrategi” för dem som har upplevt trauman i den tidiga barndomen. I viss utsträckning tillåter dissociation en person att fortsätta med livet som vanligt genom att hon eller han kan undvika att överväldigas av extremt stressade upplevelser både i nuet och i det förflutna. Olyckligtvis ”fastnar” också en eller flera delar av personen i obearbetade upplevelser medan en annan del hela tiden försöker undvika dessa ointegrerade minnen.” ”Dissociativa delar av personligheten är inte egentligen skilda identiteter eller personligheter i en kropp, utan snarare delar av en individ som ännu inte fungerar på ett smidigt, koordinerat och flexibelt sätt. Den inre uppdelningen av personligheten kan visa sig genom en mängd symtom som kan beskrivas i termer av att uppleva för lite eller för mycket.” (Att hantera traumarelaterad dissociation: färdighetsträning för patienter och deras terapeuter – Suzette Boon, Kathy Steele, Onno Van Der Hart).

Jag tror att jag talade. Jag tror verkligen att jag talade. Eller så skrek jag. Eller så tystnade jag.

Men en lär sig. En lär sig ro utan åror.

 

Läs mer:

Konstepidemin.

Jag har ställt ut i Pannrummet en gång tidigare, vintern 2015. Läs mer här.